Archive for the ‘Frans Narcisius’ Category

Jag och Gud

2005-10-10

“Och Gud sade, Varde ljus! Och det vart ljus.”

Jag brukade läsa denna välciterade rad med förundran och underkastelse när jag var yngre. I total omnipotens beordrar Gud tomheten att bytas ut mot ljus och det sker ögonblickligen. Som barn låg jag ofta i min säng, bad Gud att ta hand om mina nära och skydda dem från allt ont i världen. Han var värd min fulla kärlek. Att besitta egenskapen att kunna skapa liv från ingenting, förtjänar ju en avdyrkan lika omfattande som kraften att begå gärningen i sig. Det är sant. En handling eller ett brott måste bemötas med en belöning alternativt ett straff av likvärdiga proportioner. Det är exakt detta handlingskoncept som behandlas i alla de större skrifterna. Öga för öga, tand för tand.

Med åren började jag, genom erfarenheter och upplevelser, bygga upp mitt eget tänkande. Ungefär som Gud gjorde med universum fast över en mycket längre tidsperiod. Situationer uppstod, våld användes, tårar rann, skratt ekade och allt detta lade grund för min personlighet. Då jag alltid varit en tänkare per definition, så kom fasen av intern diskussion att ske väldigt naturligt. Frågeställningar blev allt vanligare och jag närmade mig gränsen till det området, som under min tid alltid klassats som tabu, snabbare för varje sekund som gick. Jag kritiserade vänner, politik, familj, samhället och t.o.m. mig själv. Min tankekropp blev allt mer muskulös och att ge, samt ta stryk kändes knappt alls längre. Tvärtom, det var givande att få en utmaning. För när man bröt ner alla ord och meningar fick man oundvikligen kunskap. Slutligen gav jag mig på Gud. I min mentala arena, vars läktare var fyllda av fiktiva karaktärer från samtliga tidsperioder i mitt liv, möttes vi öga mot öga.

– Vem är du?

“Jag är Gud. Din skapare”

– Men om du skapade mig. Vem skapade dig?

“Ingen. Innan allt fanns inget. Inget fanns innan allt. Jag är evig och har alltid existerat.”

– Det är omöjligt då allt i vår värld är baserat på kausalitet. Ingenting sker utan en orsak som vållar ett händelseförlopp som i sin tur vållar ett nytt.

“Precis som en amöbas dimensionsuppfattning är otillräcklig för att ta den någon annanstans än höger eller vänster förbi ett hinder, är din hjärna för enkel för att kunna förstå mig. Min existens sträcker sig förbi proportionerna av mänskliga tankegångar. Din övertygelse att något måste ha existerat innan något annat kan inte göra annat än brista. Ty då skulle händelseförloppet pågått i all evighet. Och om det pågått i en evighet, hur kan då någon ha skapat allt?”

– Jag tar tillbaka det jag sa. Ingen har skapat allt! Byt din självutnämnda tron mot tomrum och du har sanningen framför dig. Radera ordet Gud ur människans vokabulär och tillsätt universum. Universum är evigt och i dess vakum har liv skapats. Varför skulle du finnas? Ett väsen som gett liv för att överge det och sen kräva avdyrkan och ovillkorlig kärlek. Det är sant att våra hjärnor är för begränsade för att kunna förstå. Men inte för att förstå dig, utan för att förstå universum.

Jag vände mig om och sprang ut ur arenan. Med tårar i ögonen och tankarna splittrade hörde jag hur arenan brast samman och allt den varit uppbyggd av föll till marken. Jag fortsatte springa tills jag vaknade på morgonen, osäker huruvida min konversation med Gud varit en dröm eller äkta. Livet fortsatte och jag blev vuxen. Gud hade inget inflytande i mitt liv längre efter den dagen. Under dagarna gick mina tankar aldrig åt hans håll utan svävade kring alldagliga ting och saker som betydde något i verkligheten. Innan läggdags kunde jag dock inte undgå att återgå till de rutiner jag praktiserat som barn. Saken är den att jag fortfarande pratar med Gud om kvällen. Det bara det att han inte svarar längre…

/Frans Narcisius

Advertisements

Fucking morons, give me my food

2005-09-28

As you might have noticed by looking at the title for a nano-second, I am extremely angry at the moment. You see, I, as many others, have a one hour lunch break. No more! That hour is of great importance and without it I would not stand a chance at even surviving the day. There are many reasons why I really love lunch. Mainly because it is free time. Time you can spend talking, reading, relaxing or jamming a fork into a vendor machine. Whatever. This is not the entire thing though. The other thrilling thing about lunch break that I like is, hold your hat because you are in for a big surprise, the food. Yeah, it is true! As I skip breakfast almost everyday, I really look forward to engaging in unconditional wolfing of different foods. Choosing what food shall be consumed is also somewhat of a concept in itself. It is carefuly arranged democratically at work, as all the participants have one vote each and place them on whatever restaurant they want to eat at. All this happens verbally so do not think that me and my colleagues have actual campaigns with slogans, fake promises and conversations with God.

Since the chosen foods the past week had sucked I was really looking forward to todays choice. Word on the street was that it was Thai Food that the other colleagues were dreaming of. This thrilled me as I am a great fan of that particular food genre. Time lapses and the votes are being counted. Thai for the win!!! On our way in the car, I ask about the payment policies of the restaurant. To my dissapointment I am told that they do not accept credit cards-> Only cash my friend. We pull over for me to make a cash withdrawal. Bare in mind that the lunch break consists of 60 minutes. That is ONE hour. Problematic? Imagine Ed Bradley being a bitch for a certain amount of time. Now you know. Anyhow, the ATM was out of order so we had to keep going. Another stop is made and I go out to do my business (not to urinate) but this machine is out of order aswell. Back into the car, this time onward to the actual restaurant where we had heard rumors that there was supposed to be an ATM near by. I jump out at the scene but I can not seem to find the ATM. After screening the area I realise it is because of the HUGE line of people waiting to make cash withdrawals, in front of the ATM I am looking for! I get in line and wait for about 20minutes. When the old crack lady in front of me is done I insert my visa card rapidly, ready to input my code faster than a motherfucker, only to be welcomed by the text. “CONNECTION TO BANK LOST, OUT OF ORDER”

Completely outraged, my thoughts immediately land on the people ahead of me in the line. Why had they not mentioned this? Stupid morons I have 15minutes left of my lunch now, simply because they did not bother to tell the other people in the line of the erronous ATM. Fucking idiots. Is this an ancient phenomenon? If not, it means that people actually used to take the two seconds of time to, in a authoritarian voice, say “THE MACHINE IS OUT OF ORDER”. So if that is true, at what point did people stop doing that? Are they still doing it, only that I am the most unlucky motherfucker roaming this earth? Let me quote the title, “fucking morons”.

Pissed off and hungry I run to the car to explain the situation. One of the guys lends me money, we buy the food, go back to work and eat it up as fast as we can, with NO time for satisfaction of taste or hunger. I just shoved it down and on top of all this, I think the chef took it personal when I asked him to spice up my food, because I am still hyperventilating with tears in my eyes. Oh, I forgot, I did not get time to buy snuff so I have been without that for three hours now.

 Death to the people

 

/Frans Narcisius

Lekar, attraktion och likgiltighet

2005-09-28

Häromveckan befann jag mig på ett icke så anständigt hak här i staden där jag bor. Mitt mål med tillställelsen var att lyssna på musik, avnjuta rusdrycker och ev. träffa en handfull av intressanta människor. Förfest hölls i traditionsenlig anda och kvällen rullade på i full fart. För att underlätta läsarens ack så svåra uppgift (att förstå), känner jag att jag måste avlasta en liten hemlighet jag bär på; Jag hatar kvinnor.

Innan du kavlar upp ärmarna och laddar din harpun vill jag att du låter mig förklara. Och nej, jag hatar inte kvinnor i brist på annat eller för att jag är chauvanist (vilket jag faktiskt inte är). Alla kvinnor står naturligtvis inte måltavla för mitt hat men mitt extrema ordval bottnar i ilska så lugna dig. Dimman är påtaglig och feministiska slagord viner i luften! Jag dodgar dem och förklarar snabbt utan att tveka, jag hatar (vissa)kvinnor för att de ofta väljer att placera sig själva inom ramar av betéenden som jag omöjligen kan bemöta på ett “rätt” sätt. När jag skriver “rätt” menar jag givetvis det sätt som kvinnan i fråga har förväntat sig och vill se som resultat av sitt beteende. Eller har de ens en avsikt? Ibland är det väldigt lätt att bara avfärda krogkvinnans betéende som någon form av ritual i kölvattnet av ett sjukt begär att få känna MAKT.

Exempel: Jag minns såväl ett tillfälle på ytterligare ett icke så anständigt hak för ett par år sedan. Dansgolvet är fullt så jag och mitt sällskap(sex killar) bestämmer oss för att delta. Vi dansar och har roligt varpå en okänd skönhet närmar sig och verkligen gör klart för mig vad som komma skall. Hon rör sig väldigt snyggt och dansen är till en början inbjudande men går snart över till fullskalig kroppskontakt. Alkoholiserad som jag var (skulle gjort det nykter anytime) hakade jag givetvis på och den enda logiska reaktionen jag kunde tänka på var att ta för mig. Vid mitt första försök att göra exakt det hon gjort i två minuter så visar skönheten den allt för populära gesten “talk to the hand”, knuffar mig så jag ramlar och startar en orgie av skratt med sina närvarande vänner. Chockerad som jag var, ställer jag mig upp och tittar mig omkring. Allas blickar är på mig och trots den pumpande musiken så hör jag folkets skratt. Chocken och oförståelsen går ganska snabbt över till ren ilska över att ha blivit kränkt så jag tar ett Dirty Harry grepp om hennes blus framifrån, lyfter henne och knuffar henne över hennes kompisar. Skrattet tystnade och det dröjde inte länge innan allt var precis som det var innan.

Med det här exemplet avklarat så tror jag att du lättare kan förstå om vem jag pratar när jag beskriver den här konstiga ramen av betéenden många kvinnor följer.

För att återgå till kvällen jag tidigare berättade om. Inpå småtimmarna börjar känna mig nöjd över kvällen utan dåligt samvete över illa spenderad tid. Utanför stället kommer en kvinna fram och hälsar. Min reaktion var givetvis positivt så vi började prata om världen och alla ytliga ting kring den. Trots att min signalapparat, vars syfte är att tolka kvinnors avsikter, hammrades sönder av en tonårspatriotisk tjej för många år sen, förstod jag att den här kvinnan var extremt intresserad av mig. Utan att tänka mer på whatever började vi hångla. Det var kul och allt vad det innebär. Efter en kvarts hångel frågar hon.

– Var jobbar du någonstans?

Fyra mil härifrån i en annan stad.

– Varför då?

Min första reaktion var att hon skämtade men hennes fullt allvarliga blick förvirrade mig. Vadå varför då? Jag svarade lite komiskt;

Företaget inte ville flytta hit när jag sökte jobbet så nu får jag pendla varje dag.

– Pendla? Va taskigt.

Va? Taskigt? Hur kan det vara taskigt när jag själv valt att arbeta i en annan stad än min egen. Desto mer jag tillät
mina tankar attackera hennes kommentarer, i hopp om att upptäcka någon form av halvtaskig sarkasm djupt begraven i ett brunt hjärnmembran någonstans, desto mer distansierades glädjen över sällskapet och den där spänningen jag just känt. När jag slutligen insett att hon onekligen kunde haft någon agenda, ville jag bara göra en sak. Gå hem. Jag säger inte att jag plötsligt såg ner på människan, men all attraktion och intresse försvann utan att ta farväl. Hon fällde ett par repliker som indikerade på att hon ville bibehålla kontakten och ev. gå vidare tillsammans men jag väjde undan och gick hem.

 

Slutsatsen av den här historien är följande.

Oavsett om du är kvinna eller man, kränker du mig så nitar jag dig.

 

/Frans Narcisius